Oanvänd cykel = oanvänd människa

Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse mellan min gamla cykel, 33 år, som är så fin eftersom den inte ha behövt att vara ute på vintern eller i dåligt väder överhuvud taget. Varje natt har den fått stå i garaget och därför har den inte fått några krämpor.
Detta apropå pensionsålderns höjning eftersom vi anses leva längre och är så pigga nu förtiden. Kan det vara så att de som slitit hårt med kroppen får en hel del skavanker och besvär med armar, ben och rygg?
Stressen är vår fiende nr 1 och den tycks de flesta känna av.
Jag tror inte det finns så många 78-79 åringar i Sverige som vill fortsätta att jobba, som de gubbarna från USA som förespråkade att få jobba så länge man vill.
Det var då som jag började tänka på min cykel som faktiskt inte har rullat så många mil under sina 33 år och är därför inte helt slutkörd ännu.



Måste få visa min nya sommarbag som jag sytt av mina gamla jeans och loppistyg.
Jag har fodrat kassen med en av mina gamla gardiner. Jag blev riktigt nöjd och glad att det blev så bra tillslut.

Vi behöver varandra

Precis som ett barn har sina favoritleksaker, har hundar det också. En av Albins bästa sak är golfbollar, men det är inte roligt att leka ensam. När vi kom hem från den soliga helgen nere vid kusten, där han träffade hundkompisen Nisse och busade med, så haltade han på morgonen när vi skulle gå ut. Ända tills han träffade sina kompisar här hemma, Maja och Theo, då gick det onda i benet över och har inte kommit tillbaka sedan. "Ta i trä."

Jag känner det likadant när min allra käraste syster blev plötsligt sjuk förra måndagen och hamnade på sjukhus. En propp i hjärnan slog sönder vår vardag. Alla dessa tankar om hur kommer det att gå, hur blir framtiden för henne går runt i hjärnan hela tiden. Nu ser det ut som skadan inte är helt katastrofal utan hon kan tillfriskna så småningom. Utan henne skulle mitt liv bli så mycket fattigare. Snart hoppas jag att hon är hemma igen.

Nu får jag bevis på näst intill varje dag på TV-nyheterna och i tidningar att äldre personer har svårt att komma tillbaka i arbetslivet. Jag tror att det är våra värderingar som är det största hindret. Kommer själv ihåg när jag för ca 13 år sedan skulle göra en operation och vara borta från arbetslivet i ca 6 veckor, tyckte att min vikarie på 64 år lät tokigt. Nu visade det sig att han var jätteduktig och kunnig, mycket bättre än alla de andra yngre "förmågorna" som passerade förbi. Så fel man kan ha.

Vårvindar friska och glatt humör

Upp i ottan och sedan skynda på för att vara klar för resan till Jönköping och sedan Hooks Herrgård med de äldre i vårt samhälle. Jag skulle också hämta mamma och se så hon var presentabel för dagen.
När vi kom tillbaka från morgonrundan jag och Albin såg jag att någon sökt mig på telefonen och jag kände att jag måste höra efter vem det kan vara.
Till min överraskning var det ett av våra äldreboende som undrade om bussen hämtade även hos dem eller om de skulle köra ner dem till bussen.
Vem? Vilka är det, fick jag fram. Jo, fem personer som satt resklara och väntade.
Lätt panik när det kom fram att ingen anmält dem. Ansvarig hade haft ledigt och ingen annan i personalen hade ringt.
Jag hade inte hjärta och säga annat än att det ordnar sig säkert med maten och i bussen finns det plats.
Tillslut kom vi iväg och mamma ombytt från gammal tunika från 80-talet till den nya söta jumpern och koftan som hängde i hennes garderob.


Sedan flöt det på riktigt bra och Fjällstugan är en fantastiskt fin och modern anläggning med utsikt ut över Vättern. Efter det körde bussen småvägar ner till Hooks Herrgård, men där blev det lite problem med en deltagare som ville åka hem istället för att gå in i byggnaden. Det slutade med att de fick in henne i hallen och där fick de sitta och äta. Inte så roligt precis.
Tack och lov gjorde mamma sitt yttersta och gick ner för en trappa för att vi sedan nere i en matsal alldeles vid sjökanten satt och njöt av den fina utsikten och den goda maten.
Tyvärr finns där ingen hiss och rullstolarna fick tas in från köksingången. Lite synd,men det är inte alltid lätt med tillgängligheten för personer som själva inte kan gå eller har andra handikapp.
Trots lite problem ibland en riktigt fin och härlig dag ute i friheten.

Trädgårdskurs och tovade tofflor

Nu är den mysiga och trevliga trädgårdskursen slut. Varje gång har vår "lärare G" gjort kaffe och frallor och bjudit oss på. Så gott att bli lite ompysslade ibland. Det har vi tyckt allihop. Jag vet inte hur mycket vi lärt oss men inspirerade har vi nog blivit allesammans. Det har mest handlat om blommor och han älskar blommor själv. Det kvittar nästan vilken fråga vi ställt så har han haft ett svar. Han har ett stort intresse och kunskap. Bilderna är från hans trädgård. Tyvärr glömde jag kameran vid den magnifika vårblomningen med ett helt hav av blommande nunneört och lökväxter.

En damm med guldfiskar som bor i dammen året om pryder sin plats.


Nu har jag fått mina tovade stövlar klara. Jag skall inviga dem framför TV:n nu någon kväll när det är ruggit väder. Det är roligt att sitta och sticka en stund och meditera lite för sig själv. Jag har hittat ett så snyggt mönster på en sjal att ha om axlarna på sommarkvällarna när man sitter ute.
Jag behöver nog börja snart om den skall bli klar till utesäsongen eftersom jultofflorna, ja de heter så, inte blev klara förrän i mitten på maj.

Bakslag

Att våren har gjort ett rejält bakslag är inte obekant för många av oss. Den där härliga värmen så tidigt var onaturligt. Värst är det för alla växter som drevs fram. De är inte så glada nu. Det är bara lökväxter som gillar kyla. Jag har inte fotograferat de stackarna ännu, fastän jag har en vinterjacka att ta på mig. Det skall bli nu när det är lite varmare ute igen.

Ett annat bakslag var på RK:s kompisgrupp. Det har tydligen utlovats ett läger på Gotland i juni och en av ledarna hos oss var väldigt intresserad att åka. Det var fyra av deltagarna som anmält sig, men ansvarig hos oss avblåste det hela och det blir inget läger för vår grupp. Till följd av detta hoppade den ledaren av så jag och I fick ta avslutningen i går. Det kom fem deltagare igår, jag antar att det var de som inte anmält sig till lägret och vi hade riktigt roligt tillsammans ändå. Först lite glasstårta och måla och pynta sina naglar (ja, de älskar det) och sedan iväg för att spela minigolf. Stämningen var på topp.
Flera av flickorna hoppades på en fortsättning efter sommaren och det kändes ju bra för oss eftersom det blev ett lite snörpligt slut.
Däremot är golfbanorna inte för roliga. Ett perfekt läge i samhället som det kunde göras mycket mer utav. Kanske ett projekt för Samhällsföreningen? Inte bara lägga oss i infrastrukturen. Där har vi inte mycket att säga till om.

Påsken är här med sol och värme

Tänk att jag tyckte i julas att det var så långt till påsken i år, och nu är vi där.
När det är så här härligt väder går det på något konstigt sätt ännu fortare än vanligt.
I måndags var jag på AF för att gå igenom min jobbsituation och min handledare kom fram till att det är inte min utbildning eller mitt cv det är fel på. Det är nog som jag själv tänkt hela tiden, min ålder. Jag kommer nu att söka jobb och fortsätta som tidigare i 150 dagar, ca oktober, innan jag kommer i arbetsmarknadsutbildning. Vem vet, jag kanske väljer att bli pensionär. Det får tiden utvisa.
Jag måste rätta mig själv, det är 65% och inte 60 av min lön som jag skrev tidigare.

Det är så roligt att kvilta så jag var tvungen att prova och sy ett par små mugrufs.
Jag har inget mönster att gå efter och det är väl det som skiljer oss vanliga från de konstnärliga. Det är svårt att vara kreativ så där rätt ut i intet, lättare när man har något att titta på och sedan göra sina egna små skapelser.
Dessa är tänkta till två små pojkkusiner som kan sätta sin mugg eller sitt glas och sitt kex där när de fikar.

Vårkänslor och födelsedag

Javisst gör det ont när knoppar brister, den strofen kommer upp i huvudet ibland. Det är inte så vackert ute än, men vilka förväntningar det är inför våren och sommaren varje år.
Vi har fortsatt födelsedagsfirandet och i söndags var det tvillingarna som fyllde 11 år. Efter maten gick vi ut och flickorna hoppade på studsmattan och
de bolltokiga kusinerna har alltid sysselsättning när de träffas. Lille J ville hellre gunga och får hjälp, fastän han kan själv, av sin kusin.

Solen och de ljumma vindarna fick även ut gammelmormor på altanen. Hon följde barnens lek och njöt av våren.

Det har varit ganska intensivt med Röda Korset sista tiden. En em gjorde jag och tre till i styrelsen en liten besöksrunda till övriga Kupor i kommunen. Dit körde vi en liten mindre väg över backar och hagar. Det är faktiskt rörande vackert ibland i Smålands karga natur. Det var både en trevlig och lärorik e.m.
Igår var det dags för samrådsmöte. Då träffas alla Kupor i kommunen till möte. Jag skulle egentligen inte med, men den ena av våra deltagare var sjuk, så jag fick följa med. Både nyttigt och informativt. Fikat är ju inte heller fel.

Slut för denna gång - tack för denna gång

Lapptäckskursen är slut, men vi har redan ställt oss på kö för fortsättning till hösten. Det är så roligt att sy och träffas. Man blir inspirerad av de andra och alla vackra arbeten som finns där.
Jag har bara sytt med applikationer de här gångerna. Roligt, roligt. Tyvärr har jag inte mönsterprogram på min symaskin. Det hade varit bra när jag skall langettera runt applikationerna. Istället får jag använda knapphålssöm. Inte lika snyggt.

Kuddarna är nu färdiga till mitt nystylade sovrum. Känns alltid bra när man gjort det man tänkt sig.
Nu återstår att sy en kasse till sommaren av mina gamla jeans och mugrufs av nya fina tyger med kaffemotiv. Mugrufs kanske ni vet är mindre underlägg som man sätter sin kaffemugg på för att skydda bordet mot värmefläckar. Mysigt och praktiskt.

Jobb och utvecklingsgarantin, inskrivning

Detta hjärtliga fenomen på grannens garageuppfart är sådant som man hinner att se när man inte jagar i full fart genom livet. Ett par timmar och sedan hade det smält bort.
I fredags blev jag inskriven och godkänd för ytterligare 450 dagar med 60% av min tidigare lön. Av någon anledning skall man skrivas in igen och cv:t skall gås igenom igen. Det kan inte hjälpas men man känner sig lite förnedrad och vad det finns för planer för mig i jobb och utvecklingsgarantin får jag kanske veta först vid nästa möte 18 april.
Det finns något som heter Jobbchansen och det är företag som kommer till AF och presenterar sig och den arbetslöse kan få presentera sig och lämna sitt cv. I fredags var ett vårdboende där och jag och min granne V åkte dit tillsammans med ca 40 andra arbetslösa. Håhåjaja, alla såg reko ut och vi satt långt bak i rummet och kom därför långt ner på listan för att presentera oss. Vi valde att åka hem med oförrättat ärende istället.

De sista veckorna har vi fått så fint besök av en flock bofinkar som ätit av solrosfröet. De är väldigt skygga, det räcker att jag kommer fram försiktigt till fönstret för att de skall flyga iväg allihop. När jag kom hem från AF på e.m låg denna vackra bofink död på altanen. Den hade troligen flugit emot fönstret och brutit nacken. Så tråkigt, nu när det äntligen är vår och lite lättare att vara fågel.

Självkänsla

Jag vill inte påstå att den känslan alltid är på topp hos mig. Jag tror att jag har en hyggligt god självkänsla, fast ibland känns det som om hela världen vill testa hur stark den är.

Självkänsla är också det som Röda Korsets nystartade kompisgrupp för barn i årskurs 4-5 vill hjälpa till med att stärka. Nu har det varit två träffar med presentation av sig själva och sminkparty och nästa gång skall de mest sitta och prata om just självkänsla. Det är två tjejer på Barn och fritidslinjen som fått utbilda sig hos RK för att kunna leda de här träffarna.

För att stärka mig själv (ja så är det) visar jag en så kallad spillpåse. Det är en transportabel skräppåse, typ för trådar, nåldyna och saxhållare som vi använder vid quiltning. Jag har sytt tre stycken, 2 har jag presentat bort, och de är jätteroliga att sy och mycket praktiska.

Idag blev det av att fålla de panelgardiner som mamma vävt på terapin. De är riktigt fina och som hon har vävt och vävt. Hoppas att hon kommer att bli nöjd när de nu kommer upp i hennes sovrum och hon kan ligga och titta på dem. Även hennes självkänsla kommer då att öka och det känns säkert bra för en människa som märker att hon tappar alltmer kraft och minne för varje vecka.

Vila tyst i Herrens händer

Här är L ute på isen den där fantastiskt sköna söndagen i början av mars och leker med sin fotboll. Det var hans födelsedagskalas och han var glad och full med spring i benen, och det är så det skall vara och som vi önskar att det skall få förbli.

Men ibland kan det oförutsedda hända och det var just det som hänt den unge person som skulle ev bli min nya arbetsuppgift att ta hand om. Efter två nätter och en dags grubbel kom jag fram till att det för mig skulle vara en för tung uppgift. Vänta och hoppas på ett under som enligt läkarna sannolikt inte kommer att ske.

Efter att jag ringt och tackat nej till jobbet tog jag Albin med mig ut på morgonrundan och då såg jag att livet fortgick därute med dagisbarnen på promenad och lastbilarna körde som vanligt till de olika industrierna och jag fylldes med en sådan glädje och tacksamhet över livet och att jag kan delta i det.
Kanske var detta min enda chans att få ett nytt jobb men jag känner att jag har tagit rätt beslut för mig.

Våga flyga

Vilken härlig eftermiddag det var igår, söndag. Tillsammans med ca 300 personer i Torghuset, Smål.stenar avnjöt jag och syster A-B en svängig, stämningsfull och tankvärd konsert med Lena-Maria Klingvall och Gislaveds Storband. Denna starka tjej som inte låtit svårigheterna ta över i sitt liv. Igår hade hon två konserter samma em och sedan berättade hon var hon fullbokad nästan varje dag i en månad framåt och på olika platser i Sverige. Kroppen är inte fulländad men rösten och viljan är desto starkare.
Efter konserten sneddade vi över torget till Göstas Café och beställde räkmacka och kaffe. Det smakade riktigt bra och vilken känsla att för första gången sitta i rundeln och kolla in trafiken i rondellen. Så många gånger vi passerat där genom åren och nästan alltid är det gäster som sitter där och fikar.
Idag har jag faktiskt varit på anställningsintervju. Det är inte inom mitt tidigare område och jag känner en stor kluvenhet och osäkerhet. Jag har några dagar på mig innan jag lämnar besked. Jag vet faktiskt inte vad jag kommer att svara på det. Jag behöver sova på saken och även rådfråga någon lämplig person.

Papper och penna och fokusering

Mina tankar behöver redas upp och det får bli med datorns hjälp.Hoppas det fungera också. Den här veckan har det varit fullt upp med allt vad jag (stränga arbetsgivare)har startat upp det senaste året.

1.Lapptäckskursen. Kursen i sig självt tar inte så mycket tid, utan det är sömnaden hemma som kräver tid, och ganska mycket tid. När mina nu påbörjade arbeten snart är klara så får detta kliva ner lite i prioritering. Jag och min sykompis delade på att bjuda på fikat igår. Jag hade bakat frallor som fick kalljäsa över natten och som jag gräddade på morgonen. Det var ganska snärjigt här på morgonen eftersom vi skall vara i Burserydstrakten kl 8.30. Vi kom precis.

2.Trädgårdskurs. Denna kurs är inte påbörjad ännu och det är 5 kurstillfällen. Jag vet inte om vi får hemuppgifter eller om det endast är det egna arbetet i trädgården som är aktuellt. Jag tror att det blir roligt och det är ju jag som sköter trädgården ändå. Fixar sig säkert.

3.Samhällsföreningen. Det har inte varit något större arbete för mig än 1 kväll per månad och vid Lucia. Då krävdes det ju lite insats från mig som var rolig och stimulerande att vara med på.
Frågetecknet blev igårkväll då fyra styrelsemedlemmar har meddelat sin avgång.
Två av dem var de drivande. Kvar är ej så starka och rutinerade medlemmar.
Eter att ordförande som katten går runt het gröt frågade en medlem ordföranden vad han hade ordnat för program till årsmötet nästa vecka. Nej, som det ser ut nu finns det ingen anledning att ordna något eller presentera någon fråga, svarade han.
Jag dryftade då mig till att säga att frågan om Samhällsföreningens vara eller inte vara måste väl vara en nog så viktig fråga. Detta startade en frisk och framåtgående diskussion. Vi skall inte lägga oss ner tvärt utan jobba vidare och se hur utvecklingen blir.

4.Röda Korset. Detta är en stor organisation där medlemmarna har en viktig roll. Där blir det en hel del timmar (arbetsdagar) som medlemmarna lägger ner.
På måndag skall jag också överta cv-skivan där allt som sekreteraren behöver finns. Om detta har jag ingen överblick på ännu men jag känner en lätt bävan.

5. AF. Söka jobb, söka jobb och söka jobb.

6. Övriga livet med allt vad det innebär, fast jag mår nog bäst när det är full fart.
Bäst mår nog de flesta när man inte hinner fundera allt för mycket på varför man existerar och vad det är för mening med livet. Det är ett mycket förödande grubbel. Alltså, full fart framåt.

Jobb och utvecklingsgarantin

Så kom då denna dag som jag trodde att jag skulle bli lite klokare av inför min framtida jobbsökartid. Tyvärr blev det inte så fastän vi ställde en hel del frågor om både det ena och det andra. Känns lite som var tyst och se hur det utvecklar sig. Jag fick en föraning om att idiellt arbete inte står högt på Försäkringskassans himmel. Jag får avlyssna försiktigt om min tänkta praktik på Kupan.
Eftersom jag idag inte har mer än 21 dagar kvar av min A-kasseperiod kommer jag att bli kallad till ett nytt möte om några veckor.
Det allra bäst idag var att tre av mina gamla arbetskamrater befann sig också på AF. Oh, vad det kändes gott och varmt i hjärtat när vi satt tillsammans en stund och pratade lite.
Efter mötet gick jag och kompisen E och fikade och pratade och pratade. Känner mig lite lättare om hjärtat när vi anförtrott oss åt varandra. Roligt med nya bekantskaper men man kan inte utelämna sig själv så som till någon som man delat vardagen med i många år.

Ömtåliga små plantor

Nu när jag nyss hörde på nyheterna så kommer det rapporter om en explosion och radioaktiva utsläpp från det sönderskakade kraftverket. Det är en så fruktansvärd katastrof som drabbat Japan. Jag kan inte låta bli att tänka på atombomberna i Hiroshima och Nagasaki 1945. Japanerna är duktiga och effektiva så på sikt får de säkert landet på fötter igen, men vilket lidande det är innan.
Mina små körbärstomater som är 12 dagar idag behöver ständig passning och omsorg annars kan de inte utvecklas och bära frukt. Precis likadant är det med oss människor och särskilt barnen.
<
Barnbarnet L blåser ut ljusen på sin födelsedagstårta med ett nöjt och glatt leende.
Det är så det skall vara, det var hans dag. Presenterna var många och de flesta med inriktning fotboll. Han är så intresserad och kvick och taktisk. Det är ett bra intresse, inte bara sitta inne vid datorn.