Overkligt

Nu är det 4:e dagen som nybliven pensionär, och jag börjar så smått vänja mig vid den hissnande tanken att vara pensionär. Man kan tycka att jag skulle vant mig under dessa tre år som arbetslös, men på något konstigt vis fanns hoppet om ett nytt arbete alltid kvar längst in i mitt huvud. Förnuftet sa en sak och hoppet ett annat.

Jag har gett mig själv tillåtelse denna vecka till att vara lite smålat, eftersom jag har känt en stor press att prestera och göra rätt för mig så gott som året runt.

Nu skall jag gå ut i solen och ta mig en kopp kaffe innan det är dags att ta itu med tvätt och strykning.

Pensionär

Nu är jag framme, eller vad man skall säga. Det är fortfarande tre veckor till jag fyller 65, men man räknar från den månad man fyller 65 i. Så har jag fattat det hela.
Jag får nog aldrig riktig kläm på det här med pensionen, men en sak har jag förstått, man kommer att bli ganska fattig. Usch!!

Med facit i handen, så fick jag inget nytt jobb. Endast några månader under tre år, och de tillfällena var guld värda. Om jag inte hörde helt galet på TV, så är vi ca 18 miljoner arbetslösa i Europa nu. Nej, kan detta verkligen vara riktigt?
Det är så sorgligt när en människa som vill arbeta och försörja sig, så finns det inget behov av den kraften och viljan.

Nu vill jag så mycket jag kan, ta vara på vad livet ger mig. Det som är vanligt och självklart idag, kan vara helt ouppnåligt imorgon.

Resa till Astrid Lindgrens värld

Ja, nu har vi kommit igång med att göra små semestertripper och ännu bättre blev det när vi bestämde oss för att resa lätt. Inget tält med och inga baden-baden stolar. Bara kompostgaller för att stänga inne oss och hundarna med. Vi bygger upp en liten utegård framför husvagnen och det tar ca o,5 timmar, istället för ca 2,5 timmar när vi sätter upp förtältet. Härligt.
Efter att vi slagits med myggen första kvällen på Spillhammras camping, Mariannelund,fortsatte vi till Eksjö dagen därpå.

Vilken fantastisk gammal fin miljö där är. Denna trästad vad det första gången som jag besökte. Tidigare har jag bara kommit till I12 eftersom det enl. Hans var en så trist stad. Hmm.

Nog har hon satt Vimmerby på kartan, vår kära Astrid. Jag tar inte till så mycket i överkant om jag säger att på de flesta ställen vi besökte var det nästan hälften svenskar och hälften tyskar, holländare, danskar och ibland även ryssar.
Jag gick t o m en guidad tur på Näs, Astrids barndomshem, med tysk guidning.

Efter besöket på Näs åt vi lunch där och då fick vi något vi aldrig tidigare ätit. Rökt fläskkorv med potatissallad. Så god korv. Det smakade något mot isterband, fast lite lättare. Jag vill aldrig äta vanlig kokt julkorv igen. Men var kan man röka sin korv, måntro?

Sista dagen i Vimmerby kom familjen S med hund och barn. Vi skulle passa Alfons när de gick till Astrid Lindgrens värld. Han fick följa med oss till Katthult och sedan hänga med hem igen. Det gick bra. Inte ett pip från baksätet. Så snälla tre små hundar kan vara.

Hångerdagen

I många år har jag tänkt att jag skall åka på Hångerdagen, men det har aldrig stämt med tiden, men i år kom jag dit fastän inte förrän på eftermiddagen. Men så fint det är att gå och minnas hur det var då mormor och morfar levde och vi var där som barn. Min egna åsikt är att den fula ankungen har blivit en vacker svan. En så fin idyll det har utvecklats till. Jag är stolt över Hånger.

För första gången i mitt liv var jag i hembygdsparken och jag blev helt häpen och förvånad över denna pärla som jag aldrig tidigare fått besöka. För det var så, sa min mormor, att det är bara några gamla hus, och det är inget att se hur fattigt det var förr och så håller det till ungdomar där och busar.

Inte var det busigt där när jag ensam satt i denna underbara backe och drack min juice och åt min bulle innan jag gick på helgmålsbönen på gamla kyrkogården.
Vilken lyckad lördagseftermiddag jag hade igår.

Tylösands camping

Nu var vinbären avplockade och gräset klippt och det kändes lockande att ta en sväng till med husvagnen, och då fick det bli ner till syster och barn och barnbarn i Halmstad. Jag hade satt upp några mål för mig och det var att bada i havet och att träffa mina kära nere i Halmstad.

Så blev det också, jag badade och njöt och träffade Sofie och Lasse och barnbarnen en eftermiddag på Mjällby konstgård. En riktigt trevlig pyssel och konststund hade vi tillsammans där. Jag bara älskar tavlorna som målades på 30-40 talet av Halmstadgruppen.

Käraste syster med familj hann vi umgås med flera gånger och en kväll var hon och jag på föreläsning i S:kt Olofs kapell och hörde Claes Hultling berätta om sitt liv som förlamad i benen efter en dykolycka för 28 år sedan. Han har inte låtit det hindra sig i sitt liv, utan han kämpade sig tillbaka till livet och fortsatte att jobba som läkare. Hans slutord till oss var att vi skall ha någon slags fyr som vi följer och som vi inte tappar bort när det är trassligt i livet.

Regnig vecka i Båstad

Inte är det sådant väder man tänker sig när man gör upp sina semesterplaner, som vi hade den veckan vi var i Båstad. Ganska kallt och mycket regn. Nästan varje gång vi skulle göra något började det regna. Några fina timmar fick vi trots allt en förmiddag vid Kattviks vackra stränder och en kväll kunde vi plocka fram vår nya grill och grilla, och även äta måltiden i solsken. Åh, vad det var gott att slippa laga mat inne i husvagnen.

Vår sista kväll på Norrvikens camping var det gemensam grillkväll med allsång, och då höll det också uppe, och vi hade en jättetrevlig kväll tillsammans. Dagen efter packade vi ihop och for hem igen och då började det fina vädret. Så kan det vara ibland, i detta land.

SEMESTER

Hur kan man få semester när man är arbetslös, undrar kanske någon. Jo, det går så bra när jag fick lite semesterjobb även i år. Sedan i mitten av juni och fram tills nu har jag packat min smörgåslåda och åkt varje dag till jobbet. Jag tycker faktiskt att det är ganska kul och på något konstigt sätt, avstressande.

Nu är det knappt 2 månader tills jag går i pension, men inte är det någon guldgruva precis. Jag önskar mig lite jobb, men inte som förr, utan lite lagom mycket för min ålder. För visst är det så, att inte är man som i sina bästa år, lite krämpor här och där har man fått. Jag har uppnått bäst före datum, men man är användbar ännu en tid.

Resa västerut med Röda Korset

Igår var det dags för Röda Korsets årliga resa för dem som har svårt att komma ut själva. Till slut blev vi 27 personer, några som var resenärer och en hel del som var medhjälpare, och så mamma, som ville följa med. Tyvärr följde inte de inneboende från Östergården, som är pigga i kroppen men lider av den svåra sjukdomen demens, med i år.

När alla hade kommit in i bussen for vi iväg mot Ullared. Under resan lyssnade vi på vår speleman, som tagit med sig sitt dragspel och så fick vi lite siffror om GEKÅS. De första åren hade de en omsättning på 80.000:- kr om året och nu slår de in i kassapparaterna 80.000:- var tredje minut. Det kallar jag en positiv utveckling.

Vi skulle inta vårt fm.kaffe i Åkulla, en plats jag aldrig tidigare varit på eller ens hört tals om. Detta stora friluftsområde har funnits i 50 år och i timmerstugan med en stor brygga nere vid sjön hade det varit dans många gånger.
Så nära och jag kände inte till denna pärla.

Efter det for vi på slingriga vägar till Påarps gård, en gård som är alldeles fantastiskt välskött. Jag hade aldrig varit där tidigare, men den kände jag ju till sedan länge. Ja, man får ju inte vara helt insnöad.
En klassisk maträtt, hackad biff med lök smakade jättebra, och sedan en liten kladdkakebakelse med grädde och jordgubbe på. Två bakelser på samma dag. Då mår man gott.

Trötta men nöjda, åtminstone jag, var vi tillbaka vid Klockaregården kl 16.00. Så mycket nytt och vackert vi sett under dagen. Är detta för jobbiga resor eller är det en lagom resa? Vi skall försöka utvärdera det till nästa år.

Medborgardialog

Tänk att det verkligen blev så, det trodde jag aldrig. Vad är det som är så ofattbart? Jo, detta att jag fick föra fram mina tankar och visioner för Anderstorp igen.

Det var ju därför jag gick med i Samhällsföreningen för att kanske kunna få fram mina idéer om hur Anderstorp skall kunna bli lite mysigare. Jag lämnade in mitt förslag för några år sedan och ordförande i Samhällsföreningen tyckte det var intressant och att vi skulle titta på det senare. Men föreningen är nu nerlagd och mitt förslag med den.

Jag har väl inte precis gråtit för det, så när kommunen nu har fått upp ögonen för att samhällena utarmas och börjat att tappa invånare, blev jag positivt överraskad. Nu måste vi försöka att bli lite mer attraktiva för att unga människor skall stanna kvar här och även vill flytta hit. Det är här det nya greppet skall tas med medborgardialog genom enkäter och arbetsgrupper om hur vi vill utveckla samhället i framtiden.

Jag har tyckt till på webben tidigare och idag var jag på ett möte i Folkets hus med ca 50 andra personer, unga och gamla och förde fram mina idéer om ett industrimuseum och att göra Ekekullen trevligare genom att flytta hembygdsgården dit där den skulle kännas naturlig. Kanske vore det inte helt fel att byta ut befintliga minigolfbanan mot ett modernare äventyrsgolf. Jag tror det finns underlag för det.

Mina tankar stämde ganska väl in med flera andras uppfattning om utvecklingen i Anderstorp. Hoppas att detta inte bara är en engångsgrej utan att vi fortsätter med att arbeta med olika förbättringsförslag, mina eller andras.

Konfirmation

Jag är nog allt lite gammal ändå, eller rättare sagt har jag varit med i livet ett tag. Äldsta barnbarnet konfirmerades idag. Det var en så fin och glad högtid i kyrkan och vi var där allesammans i den närmaste släkten, till och med gammelmormor var med. Det gick som på räls och efter kyrkan åkte vi till Södergatan för att fira en familjehögtid tillsammans. Vi blev bjudna på mycket god mat, lite åt medelhavssmak var det.

Jobb eller inte jobb, visst känner man en bävan och nedstämdhet när man tänker på att en epok i sitt liv går mot sitt slut. Åtminnstone har jag gjort det ett tag nu, tills jag tog mig i kragen och började att sy lite med mina lappar igen. Här är två underlägg till kaffemuggen som jag sytt till mig själv, mug ruf är benämningen på dem. Faktiskt både praktiskt och lite mysigt. Det blir inga värmefläckar på bordet och lätt är det att ta en liten mug ruf med sig ut till trädgårdsbordet.

Glädjerecept

Oroa sig - det ordnar sig=glädje, skräpigt och stökigt hus - städa=här ser ju riktigt trevligt ut.

Javisst är det så, motsatserna som kan få oss att känna lite extra. När jag steg ut från AF vid middagstiden efter två timmars väntan och utredningar och en hel del, förstår inte vad som hänt, så kände jag en glädje som fyllde hela mig i flera timmar. Nu har jag en handlingsplan fram till 22 sept, dagen då jag blir pensionär. Under tiden skall jag fortsätta att söka lämpliga jobb, om det nu finns några.

Skönt när det blir uppklarat och visst,pengar betyder inte allt, men det är nog så viktigt.


Så här sover mina snobbar ibland. De har delat upp att bevaka varsin del av huset. Det känns bra att de är så sams.
Tråkigt nog är Konrad sjuk ikväll. Det började med att han kräktes flera gånger och sedan dess ligger han bara och sover och är helt utslagen. Hoppas att han är bättre imorgon, för jag är lika orolig när mina hundar är sjuka som jag var när barnen var små och dåliga.

Vad har hänt

Jag måste erkänna att jag blev lite orolig när jag fick ett brev från Försäkringskassan idag och inte från Arbetsförmedlingen som jag väntade på. Jag skulle få en ny tid före den 15 april för ny handlingsplan och det är ju bara imorgon också som det är öppet. Jag öppnade brevet och förstod ingenting så jag ringde AF kundservice och fick tala med en jättetrevlig kvinna som inte heller förstod vad som hänt, men att det inte var som det skulle vara. Jag är faktiskt utförsäkrad från och med idag, eftersom jag inte fått någon ny handlingsplan.
Först erbjöd hon sig att skriva ut en ny åt mig, men ändrade sig sedan och sa att jag skall gå till min arbetsförmedling och visa upp mina papper så de kan reda ut det hela.
Hon gjorde en anteckning om att jag tagit kontakt med dem och avslutad samtalet med, så här får det inte gå till.
Hoppas att jag kan sova inatt för jag har varken sedelpress i källaren eller kan leva på luft.

Glad Påsk

Tänk om vi hade haft den underbara värmen som vi hade i mars, då hade vi fått en kanonpåsk. Istället är det kallt och lite snö, men det som är framdrivet är framdrivet. Det är inte alla år som vi har påskliljor och pärlhyacinter som blommar. Min orkidé Paphiopedilum King Arthur blommar så fint lagom till påsk med två stänglar i år. Den färgglada duken har jag själv sytt ihop utan för mycket arbete och hönan som mamma har något liknande sedan jag var barn, har jag köpt på Kupan.

Albin har intagit en pigg och vaksam hållning och det är bra, för han har tyvärr problem med sitt öra igen. Det går några månader och sedan är det fyllt med klet igen. Då hör han inte så bra. Nu har jag satt igång med att rensa hans öra och då blir han mycket piggare igen.





Konrad älskar att vara ute i trädgården och stöka och jag bara väntar på när vi kan sätta igång på allvar i trädgården med vårarbetet. Fast jag undrar lite för mig själv, hur går det när matte gräver och rensar bort vissna gamla växter, kan lille jag låta bli att göra likadant? Skall jag plantera något nytt i trädgården i år, så får det vara stabila växter.

Det hjärtat är fullt utav

Hjärtan på tråd. Ja, så heter denna löpare som blivit klar precis till Alla Hjärtans Dag. Egentligen är det en julduk och den hade jag tänkt skulle vara klar till jul. Men så blev det inte. Jag tycker faktiskt att den är ännu finare i verkligheten, och jag känner mig ganska nöjd med den.



Vilka skall inte vara med på detta inlägg om inte mina två hjärtegryn. Hur jag än smyger när jag skall fota så håller Albin koll på vad jag gör. Konrad sover så tryggt, när han kryper tätt intill sin goe kompis och mentor. Bättre kan man inte ha det som liten hund än att få sova bredvid sin bäste vän.

Växlande molnighet

Nu tar jag det roliga först och det är ju mina små hundar. Konrad har fått likadant täcke som Albin för att möta kylan. De är ju hur fina som helst, men Konrad säger att han kan varken gå eller springa med ett täcke på sig. Fast han vänjer sig väl med tiden. Ibland glömmer han av det och då går det riktigt bra.

Roligt och fint var också gårdagens Musikcafé med Lill Lindfors och Jönköpings Sinfonietta i konsertsalen i Gislaved. Poesi, musik och sång med temat Edith Södergran och Eeva Kilpis dikter och liv. Så fint och vackert. Det stannade kvar en känsla av värme och renhet i mitt bröst. Stanna länge, tack.



Jag har försökt att hitta ett arbete genom kontakter, men det är inget som är alls säkert och jag har sökt sommarjobb. Mer kan jag inte göra för tillfället.
Jag tillhör ju köttberget eller proppen Orvar som vissa önskat de senaste åren skall försvinna från arbetslivet och kanske också från själva livet. Ungdomsarbetslösheten är skrämmande stor och jag blir påverkad av allt jag läser och ser om detta. Naturligtvis tycker ju jag att lägg allt krut på ungdomen och låt en snart pensionerad människa få vara ifred från de mest fantasifyllda projekten. Fel av mig har jag förstått.

Mörka moln

Ibland strular det till sig ordentligt. Åtminstone känner jag det så. Den där otäcka känslan i magen som man får när man är rädd och osäker infann sig vid 4-tiden idag på morgonen. Det är säkert mitt eget fel eftersom gårdagens möte på AF inte följde de vanliga rutinerna. Just nu är det stiltje på arbetsmarknaden och jag har ju varit med ett tag nu och känner igen det. Kunde jag bara varit tyst och jamsat med så hade jag säkert mått bättre men jag kände att jag måste säga min åsikt om det som jag finner är meningslöst. Tyvärr vågar jag inte skriva ens här vad som är viktigast hos AF och vad jag tycker är viktigast. Jag kan inte hjälpa att jag känner som om ett stort svart moln svävar över mitt huvud.
Jag tillhör ju snart,om 8 mån, en annan grupp i samhället som kallas pensionärer. Vad jag förstått så blir man inte det så där hux flux, utan det är ett väldigt sökande innan det är beviljas. Jag skall sätta igång med det så fort som möjligt. Någonstans måste jag väl passa in där jag kan få min försörjning.



Det finns ju som tur är också glädjeämnen i mitt liv och för mig, världens goaste hundar, gör att jag skall kämpa på med de trista problemen.
Ibland skingras molnen och solen börja åter lysa. Jag vill inte tro något annat.