Nya kvastar sopar bäst

Oj, det var länge sedan jag skrev sist. Jag har varit fullt sysselsatt att skriva jobbansökningar, för nu börjar det snart brinna i knutarna om jag skall hinna få något jobb innan jag går i pension. Jag har nu 10 månader kvar till dess. Jag har fått en ny handläggare som hittat många lämpliga jobb till mig. Nu gäller det om arbetsgivarna också tycker likadant. Det är liksom där avgörandet görs.







Fast ett jobb hade jag kunnat få som jag själv hittat, och det var som tidningsutdelare. Jag fick till och med följa med ut på en tur på tisdagsmorgonen.
Jag steg upp klockan tre och klädde mig varmt för det var -6 gr ute. Sedan cyklade vi iväg ut på rundan. Det var många tankar som gick genom mitt huvud, som så folktomt och mörkt det är i alla hus och inte kändes det precis så socialt.
Jag sov på saken men ringde och sa att det tyvärr inte var något för mig eftersom det innebär att jobba varje lördagsmorgon och så påminde tjejen som skall sluta mig om alla oskottade vägar när snön vräker ner. Så finns det också en annan sak som att jag känner att jag inte har samma balans som förr. Det är svårt att cykla med en tungt lastad cykel på smala trottoarer och över höga kanter.

Men visst finns det glädjeämnen i livet också. Såsom sykompisen M:s valpar, fem små pipande underverk som äter och växer så det knakar, och ute på gården står min Ford och väntar på mig. Vi har nu hunnit att bekanta oss med varandra. Det är så roligt att köra den och pigg är den också. Bäst att hålla ett öga på hastighetsmätaren.

Knepig badkasse

Ja, så är ännu ett arbete klart. Den är tänkt som bad eller träningskasse för någon liten utövare. Egentligen finns det en adresslapp på denna kasse, men jag vet inte ännu var den hamnar. Jag har ju några stycken att fråga, och om ingen gillar den, får den stanna hos mig.
Det var bland det bästa jag gjort att börja sy lapptäcksarbeten. Det är så roligt.

När det är min tur att köra till kursen nästa gång, kan vi åka i min nya bil.
Om ca en vecka kan jag hämta den. Jag tänker och längtar efter den varje dag.

Nu börja det dra ihop sig till julmarkand och Lucia. Allt hänger lite löst för tillfället, men jag säger som optimisten, det ordnar sig säkert.

Täcke sytt av lappar och kärlek

Ibland får jag en sådan där energiexplosion. Det bara bubblade upp idéer och önskningar att sy än det ena och än det andra när lapptäckskursen startade i höstas. Jag började på fyra arbeten samtidigt, men det som kändes så där extra jätteviktigt var täcket till Albin.

Nu är det färdigt och Albin provligger och en stund senare sov och snarkade han.
Jag har gjort åt alla barnsliga motivlappar som jag köpt och tänkt att använda till barnbarnen, men jag vet nu att de hunnit att växa ifrån sådana motiv.
Konstigt, själv tror jag att jag aldrig blir för stor för nallemotiv och andra små gosiga figurer.

Stilla vardagslunk

För tillfället tycker jag att allt tassar på i sina vanliga gamla spår. Röda Korset och Kupan. Det var riktigt roligt där vid förra säljdagen. Jag passade på att damma lite på möblerna, det behövdes, och då går tiden fortare. Vi sålde också riktigt bra den eftermiddagen och då känns det alltid bra.

Hälsa på mamma och göra lite små ärenden åt henne. Det är alltid uppskattat men det är alltid det där omtalade dåliga samvetet när det gäller gamla föräldrar. Tiden hon får blir så begränsad.

Lite löv måste också räffsas upp. Jag gick ut i det vackra vädret en stund och fick ihop tre säckar. Det fick räcka för denna gång. Albin gjorde mig sällskap och då blir det så där extra mysigt i min trädgård.

Sedan har jag ju mina lappar. Det är roligt. Jag har flera arbeten på gång samtidigt. Jo,ibland bubblar kreativiteten över. Två är nästan färdiga och dom kommer jag snart att kunna visa upp för världen.

Så är min vardag, inget speciellt spännande, men om något skulle inträffa, oj vad jag skulle sakna det gamla vanliga lunket.

En älskad plåtvän

Fy, så tråkigt det är nu. Inte kunde jag tro att det var sista resan tillsammans med mig, den morgonen när vi skulle på lapptäckskurs. Bilen spann så fint när den plötsligt tappade kraften och slutligen stannade vid vägkanten.
Det var allvarliga fel, kamremmen hade gått av och därmed blev ventiler och topplocket skadat. Så har jag fått det förklarat för mig och också fått veta att det skulle bli mycket dyrt att reparera den.

Nu återstod endast att försöka att sälja den. Blocket, kanske kan fungera. Jag brukar inte att hålla till där, men nu är jag insatt i det hela. På tre dagar var den såld, inte för det priset som jag tyckte, utan för halva priset. För rätt pris kan man säkert sälja det mesta.

Håhåjaja, det är ju bara en liten ful bil, men tomt och trist är det nog lite ändå.
Vi har haft mycket roligt tillsammans.

Färdigjobbat för denna gång

Nu har jag jobbat färdigt för denna gång. Det kändes lite konstigt idag att inte ge sig iväg igen. Jag visste ju att det bara skulle vara i fem veckor och så blev det endast fyra. Det har fungerat bra fast bilen behagade att lägga av efter 1,5 vecka.
Vi fick låna en bil av en kompis till H så han kunde åka hem på middagen till Albin.

Konstigt att det blir samma process som startar när man skall lämna något mot sin egen önskan. Ett slags sorg och vemod. Jag får nu försöka att ta fatt i min tidigare vardag. Jag hade ju byggt upp en ny tillvaro. En ganska kreativ sådan, tycker jag själv, så inte får jag gå och gräva ner mig som stackars Tiger i ett avlägset hörn av tillvaron.
Livet är för fantastiskt för att inte ta del av det.

Lappar i mängd och solsken

Tänk att det kunde bli en så härligt solig dag när jag och sykompisen M styrde kosan mot Rosenbol. Där var en utställning med Sol-Britts alla verk. Hon är en naturbegåvning som skapar sina mönster själv och sedan syr dem till underbara konstverk. Det är hon som gjort duken som jag visar längst ner. Det mönstret har hon sytt till TV4:s nyhetsmorgon och löparen

har legat på deras bord senaste veckan. Tyvärr kan jag inte visa mer från hennes utställning eftersom vi inte fick fotografera där.

Därefter for vi vidare till Allbo. Där var utställningen som vanligt uppe på logen.
Mycket folk och många köpte både mönster och tyger till nya arbeten. Det är en härlig hobby och idéerna tar aldrig slut.
Den påskduk som jag sydde i grönt fanns med på utställningen i helt andra tyger. Samma mönster men ändå så olika. Man sätter sin egen prägling på alstret och skapar något helt individuellt.

Två små pojkar tyckte att den gamla kärran och alla täcken var bra att springa omkring och gömma sig bakom. De blev inte långvariga på utställningen innan de blev infångade av sin mamma och fick springa ut i solskenet istället.

Sol-Britts liljeduk fanns med på utställningen och det hördes från flera håll, så fin den är, den måste jag sy.
Efter all inspiration var det gott med fika nere vid Nissan. Så härligt att sitta där i solskenet och titta på vattnet som glider förbi. Det är så mysigt där. Till och med höns fanns det i år i hönsgården och ett utedass med gamla kungabilder på väggarna.

28-timmars dygn

Nej inte har dygnet blivit längre bara för att vi människor har fått så mycket att sysselsätta oss med. Man hinner helt enkelt inte med allt det som man vill göra.
Jag försöker att stanna upp ibland och tänka efter om jag verkligen behöver göra alla aktiviteter som dyker upp.

En av mina aktiviteter som jag gick med i när jag blev arbetslös var Samhällsföreningen. Min uppfattning om vad föreningen sysslade med stämde inte med verkligheten. Jag hade, tyckte jag själv, flera idéer om vad föreningen skulle arbeta med, för att få ett trevligare samhälle.
Tyvärr verkar det som föreningen för tillfället har gått i ide. Vet inte om den uppstår igen.

Däremot Röda Korset fungerar fortfarande även om det skulle behövas fler unga medlemmar. Det finns fullt med uppgifter men inte alltid någon som vill eller orkar utföra dem.
Vid gårdagens styrelsemöte kom det fram en hel del nya idéer. Vi får se om det blir något utav det. Är alltid kul med nytänk.

Så har det hänt igen. Jag skall jobba ett tag, ett vikariat på 5 veckor. Det blir på samma företag som jag var på veckan före semestern. Jag håller på att ladda både mentalt och praktiskt inför den perioden. Hoppas att det kommer att fungera bra.

Tacksam

Visst är det så att jag känner mig ratad och inte behövd längre men jag kan inte, tack och lov, vara deppig för länge. Det är även det en gåva att kunna hitta meningen med livet igen.
Mamma som inte har så mycket kvar av egen förmåga längre, säger att varje dag hon kan stiga upp och ta sin rollator och gå ut i köket och äta sin frukost vid bordet är hon så tacksam.
För vem har sagt att just jag skall ha solsken och lycka på färden? Evert Taubes visa är något som finns kvar i minnets hemliga vrå på henne och ur den får jag då och då en liten strof.
Så, go on, så länge skutan kan gå så länge hjärtat kan slå....
Vad kan man mer begära?

Dystra tankar inför hösten.

Semestern är slut, eller har jag som arbetslös egentligen haft semester. Jag har ju det så bra varje dag enligt en del personer. Bara tar det lugnt och glider fram i tillvaron.
Visst det är så "roligt" att söka jobb år efter år och aldrig komma i fråga. Det går inte komma ifrån att det tar på självförtroendet.
Skall jag ge upp och ta enklaste vägen ur det och gå i pension?
Då infinner sig frågan: varför får vi penson? Jo, för att man inte orkar jobba längre. Eller har jag förstått det fel? Orkar inte jag? Jo, det gör jag säkert.
Kanske är det bra att ha pension om man har någon att dela ledigheten med, men att gå ensam hemma dag efter dag utan någon att prata och skratta tillsammans med är pest vissa dagar.
En dag i taget igen.

Gränna och Visingsö

Det är nu nio år sedan vi besökte Gränna och deras camping. Den gången skulle vi bara stanna 1 natt men det blev tre nätter, precis som denna gång. Då var campingen mycket sliten men nu är det nytt stort fräscht servicehus och nya gräsmattor att campa på.
Det har inte blivit mindre med gäster sedan sist, det syns att det hjälper att satsa och göra orten attraktiv och gästvänlig. Något för Anderstorp att ta efter. De har ju för sig att det skall komma turister dit. Då får de nog lägga på några extra strå.

Ett besök och en tur med remmalagen på det sköna Visingsö var fint denna soliga härliga dag. Albin tyckte visserligen att han kunde springa bredvid istället för att åka med, men hemresan efter att vi köpt glass vid stoppet vid "kyrkan" gick bättre.
Tillbaka i hamnen köpte vid tunnbrödsrullar med sikröra som vi delade med oss av till Albin och sedan så strosade vi runt en stund och hittade också ett bra badställe till den varma lätt uppstressade hundstackaren. Nu blev allting mycket bättre igen.

Nu har snart mörkret sänkt sig över Vättern och jag har hunnit med en tur upp till stan och köpt ett litet lager med polkagrisar. Det är meningen att de skall räcka till långt framåt jul. Tro det den som vill.

Havet i mitt sinne

Så fort en vecka försvinner och särskilt när man bjuds på vackert väder i en skön natur. Jag kunde inte se mig mätt på havet, öarna och båtlivet. Havet skiftade i färg från blått, grönt och silvergrått. Gudomligt vackert. Jag vill hålla kvar bilderna i minnet så länge som möjligt.

Jag kan inte bara betrakta havet, jag måste också känna på det. För att slippa stå bland alla barn och schåpa mig tog jag stegen från badbryggan och simmade in till stranden. Först isbitar runt benen men ju närmare stranden jag kom desto bättre blev det. HÄRLIGT.

Eftersom det är Caravan Clubs egna badvik så ordnades det aktiviteter för barnen som t.ex sandslottstävling. En timme hade de tävlande på sig för att bygga sitt bidrag.
Det var många kul idéer. Jag gillade sköldpaddan, men det blev den lilla sjöjungfrun som vann. Stark bedrift av den lilla flickan att sitta still med benen i den kalla sanden i en timma.

Orust

Efter det att vinbären blivit avplockade och infrusna (hoppas att frysen inte lägger av) och det hemska dådet i Norge hänt, stuvade vi in allt i husvagnen igen och for till Sollids camping på Orust, där vi inte varit sedan 1978.

Vi hade inte sett den nya Tjörnbron efter den hemska natt i januari 1980 när bron blev påkörd och rasade ner i havet och flera bilar följde med ner i djupet. Det glömmer vi aldrig.
Undrar om någon nu levande person kommer glömma terrordåden i Norge? Fasansfullt och helt osannolikt vad 1 person kan åstadkomma.

Enligt H skulle vi åka till ödemarken när vi reste till Orust, men oj, vad det har utvecklats på 30 år. Ön räcker nog till, men det är det där med vägarna som inte är gjorda för alla bilar, joggare och cyklister. Kanske kan det åtminstonne bli en gång och cykelbana om det blir mer turister här. Exploateringen har inte slutat än.

Båtlivet är härligt livligt och jag älskar att som landkrabba få ta del av den härliga miljön.

SEMESTER igen

Man vill hålla kvar tiden nu när det är så ljuvligt, men tiden går orubbligt framåt antingen det är bister vinter eller ljuv sommar. Solnedgångar är ännu ett av naturens under som vi får njuta av. Jag försökte att fånga hur solen tände upp vågorna som slog mot stenarna, men min kamera är inte av den kalibern. Synd för det var helt fantastiskt att se och det varade endast någon minut.
Min anställning är slut för denna gång men jag hoppas ju att det kan finnas lite arbete för mig igen till hösten. Ganska hemskt att bli lämnad kvar hemma när de andra går till skola och jobb, och att söka jobb år efter år är mycket psykist nedbrytande. Blä.

När jag sa till min svägerska som gillar att shoppa, att hon kunde titta efter patch-worktyger nu när hon var i Las Vegas där allt är så billigt, så gjorde hon det ordenligt. Härliga färgstarka tyger som kommer att påminna om sommaren och rosor. Har lite planer på att sy ett täcke till soffan. Flera av kurskompisarna har sytt en så lättsydd och snabb modell som jag tror skulle passa hos mig.

JOBB

Kan man tänka sig, jag har fått ett jobb, om än tillfälligt. Lagerjobb i 1 vecka nu före semestern.
Det känns faktiskt inte så konstigt som man kanske kunde tro att göra sina matlådor,
passa tider och jäkta genom dagen. För min egen del känns det riktigt bra men jag hade mina funderingar på lille Albin, som varit den som gjort min vardag viktig.
Han tittar lite förvånade efter mig när jag säger hej då, till honom. Vi har ju varit ett radarpar i nästan 2 år nu och haft våra små uppdrag.
Fast lite positivt är det för han är mycket mer sällskaplig på kvällen än tidigare eftersom han kanske saknat sin matte. Även en hund saknar kanske inte kon förrän båset är tomt.
I kväll har vi varit och firat en söt 17-åring och Albin har varit hos sina båda hundtjejer och uppvaktat dem. Tyvärr är favoriten Wilma 11 år inte så frisk längre.

Vi kom på en riktig grillfest så här mitt i veckan. Broder G är så duktig vid grillen och E fixar det övriga, och det är inget som fattas.