Visst är det så att jag känner mig ratad och inte behövd längre men jag kan inte, tack och lov, vara deppig för länge. Det är även det en gåva att kunna hitta meningen med livet igen.
Mamma som inte har så mycket kvar av egen förmåga längre, säger att varje dag hon kan stiga upp och ta sin rollator och gå ut i köket och äta sin frukost vid bordet är hon så tacksam.
För vem har sagt att just jag skall ha solsken och lycka på färden? Evert Taubes visa är något som finns kvar i minnets hemliga vrå på henne och ur den får jag då och då en liten strof.
Så, go on, så länge skutan kan gå så länge hjärtat kan slå....
Vad kan man mer begära?
Så sant, så sant, det som du säger Gunilla.
SvaraRadera"Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet......"
"Solen", som lyser upp bland bladverket, verkar vara resultat, av en fågels måltid i vintras :)
Kram!