Färdigjobbat för denna gång

Nu har jag jobbat färdigt för denna gång. Det kändes lite konstigt idag att inte ge sig iväg igen. Jag visste ju att det bara skulle vara i fem veckor och så blev det endast fyra. Det har fungerat bra fast bilen behagade att lägga av efter 1,5 vecka.
Vi fick låna en bil av en kompis till H så han kunde åka hem på middagen till Albin.

Konstigt att det blir samma process som startar när man skall lämna något mot sin egen önskan. Ett slags sorg och vemod. Jag får nu försöka att ta fatt i min tidigare vardag. Jag hade ju byggt upp en ny tillvaro. En ganska kreativ sådan, tycker jag själv, så inte får jag gå och gräva ner mig som stackars Tiger i ett avlägset hörn av tillvaron.
Livet är för fantastiskt för att inte ta del av det.

Lappar i mängd och solsken

Tänk att det kunde bli en så härligt solig dag när jag och sykompisen M styrde kosan mot Rosenbol. Där var en utställning med Sol-Britts alla verk. Hon är en naturbegåvning som skapar sina mönster själv och sedan syr dem till underbara konstverk. Det är hon som gjort duken som jag visar längst ner. Det mönstret har hon sytt till TV4:s nyhetsmorgon och löparen

har legat på deras bord senaste veckan. Tyvärr kan jag inte visa mer från hennes utställning eftersom vi inte fick fotografera där.

Därefter for vi vidare till Allbo. Där var utställningen som vanligt uppe på logen.
Mycket folk och många köpte både mönster och tyger till nya arbeten. Det är en härlig hobby och idéerna tar aldrig slut.
Den påskduk som jag sydde i grönt fanns med på utställningen i helt andra tyger. Samma mönster men ändå så olika. Man sätter sin egen prägling på alstret och skapar något helt individuellt.

Två små pojkar tyckte att den gamla kärran och alla täcken var bra att springa omkring och gömma sig bakom. De blev inte långvariga på utställningen innan de blev infångade av sin mamma och fick springa ut i solskenet istället.

Sol-Britts liljeduk fanns med på utställningen och det hördes från flera håll, så fin den är, den måste jag sy.
Efter all inspiration var det gott med fika nere vid Nissan. Så härligt att sitta där i solskenet och titta på vattnet som glider förbi. Det är så mysigt där. Till och med höns fanns det i år i hönsgården och ett utedass med gamla kungabilder på väggarna.

28-timmars dygn

Nej inte har dygnet blivit längre bara för att vi människor har fått så mycket att sysselsätta oss med. Man hinner helt enkelt inte med allt det som man vill göra.
Jag försöker att stanna upp ibland och tänka efter om jag verkligen behöver göra alla aktiviteter som dyker upp.

En av mina aktiviteter som jag gick med i när jag blev arbetslös var Samhällsföreningen. Min uppfattning om vad föreningen sysslade med stämde inte med verkligheten. Jag hade, tyckte jag själv, flera idéer om vad föreningen skulle arbeta med, för att få ett trevligare samhälle.
Tyvärr verkar det som föreningen för tillfället har gått i ide. Vet inte om den uppstår igen.

Däremot Röda Korset fungerar fortfarande även om det skulle behövas fler unga medlemmar. Det finns fullt med uppgifter men inte alltid någon som vill eller orkar utföra dem.
Vid gårdagens styrelsemöte kom det fram en hel del nya idéer. Vi får se om det blir något utav det. Är alltid kul med nytänk.

Så har det hänt igen. Jag skall jobba ett tag, ett vikariat på 5 veckor. Det blir på samma företag som jag var på veckan före semestern. Jag håller på att ladda både mentalt och praktiskt inför den perioden. Hoppas att det kommer att fungera bra.

Tacksam

Visst är det så att jag känner mig ratad och inte behövd längre men jag kan inte, tack och lov, vara deppig för länge. Det är även det en gåva att kunna hitta meningen med livet igen.
Mamma som inte har så mycket kvar av egen förmåga längre, säger att varje dag hon kan stiga upp och ta sin rollator och gå ut i köket och äta sin frukost vid bordet är hon så tacksam.
För vem har sagt att just jag skall ha solsken och lycka på färden? Evert Taubes visa är något som finns kvar i minnets hemliga vrå på henne och ur den får jag då och då en liten strof.
Så, go on, så länge skutan kan gå så länge hjärtat kan slå....
Vad kan man mer begära?

Dystra tankar inför hösten.

Semestern är slut, eller har jag som arbetslös egentligen haft semester. Jag har ju det så bra varje dag enligt en del personer. Bara tar det lugnt och glider fram i tillvaron.
Visst det är så "roligt" att söka jobb år efter år och aldrig komma i fråga. Det går inte komma ifrån att det tar på självförtroendet.
Skall jag ge upp och ta enklaste vägen ur det och gå i pension?
Då infinner sig frågan: varför får vi penson? Jo, för att man inte orkar jobba längre. Eller har jag förstått det fel? Orkar inte jag? Jo, det gör jag säkert.
Kanske är det bra att ha pension om man har någon att dela ledigheten med, men att gå ensam hemma dag efter dag utan någon att prata och skratta tillsammans med är pest vissa dagar.
En dag i taget igen.

Gränna och Visingsö

Det är nu nio år sedan vi besökte Gränna och deras camping. Den gången skulle vi bara stanna 1 natt men det blev tre nätter, precis som denna gång. Då var campingen mycket sliten men nu är det nytt stort fräscht servicehus och nya gräsmattor att campa på.
Det har inte blivit mindre med gäster sedan sist, det syns att det hjälper att satsa och göra orten attraktiv och gästvänlig. Något för Anderstorp att ta efter. De har ju för sig att det skall komma turister dit. Då får de nog lägga på några extra strå.

Ett besök och en tur med remmalagen på det sköna Visingsö var fint denna soliga härliga dag. Albin tyckte visserligen att han kunde springa bredvid istället för att åka med, men hemresan efter att vi köpt glass vid stoppet vid "kyrkan" gick bättre.
Tillbaka i hamnen köpte vid tunnbrödsrullar med sikröra som vi delade med oss av till Albin och sedan så strosade vi runt en stund och hittade också ett bra badställe till den varma lätt uppstressade hundstackaren. Nu blev allting mycket bättre igen.

Nu har snart mörkret sänkt sig över Vättern och jag har hunnit med en tur upp till stan och köpt ett litet lager med polkagrisar. Det är meningen att de skall räcka till långt framåt jul. Tro det den som vill.

Havet i mitt sinne

Så fort en vecka försvinner och särskilt när man bjuds på vackert väder i en skön natur. Jag kunde inte se mig mätt på havet, öarna och båtlivet. Havet skiftade i färg från blått, grönt och silvergrått. Gudomligt vackert. Jag vill hålla kvar bilderna i minnet så länge som möjligt.

Jag kan inte bara betrakta havet, jag måste också känna på det. För att slippa stå bland alla barn och schåpa mig tog jag stegen från badbryggan och simmade in till stranden. Först isbitar runt benen men ju närmare stranden jag kom desto bättre blev det. HÄRLIGT.

Eftersom det är Caravan Clubs egna badvik så ordnades det aktiviteter för barnen som t.ex sandslottstävling. En timme hade de tävlande på sig för att bygga sitt bidrag.
Det var många kul idéer. Jag gillade sköldpaddan, men det blev den lilla sjöjungfrun som vann. Stark bedrift av den lilla flickan att sitta still med benen i den kalla sanden i en timma.

Orust

Efter det att vinbären blivit avplockade och infrusna (hoppas att frysen inte lägger av) och det hemska dådet i Norge hänt, stuvade vi in allt i husvagnen igen och for till Sollids camping på Orust, där vi inte varit sedan 1978.

Vi hade inte sett den nya Tjörnbron efter den hemska natt i januari 1980 när bron blev påkörd och rasade ner i havet och flera bilar följde med ner i djupet. Det glömmer vi aldrig.
Undrar om någon nu levande person kommer glömma terrordåden i Norge? Fasansfullt och helt osannolikt vad 1 person kan åstadkomma.

Enligt H skulle vi åka till ödemarken när vi reste till Orust, men oj, vad det har utvecklats på 30 år. Ön räcker nog till, men det är det där med vägarna som inte är gjorda för alla bilar, joggare och cyklister. Kanske kan det åtminstonne bli en gång och cykelbana om det blir mer turister här. Exploateringen har inte slutat än.

Båtlivet är härligt livligt och jag älskar att som landkrabba få ta del av den härliga miljön.

SEMESTER igen

Man vill hålla kvar tiden nu när det är så ljuvligt, men tiden går orubbligt framåt antingen det är bister vinter eller ljuv sommar. Solnedgångar är ännu ett av naturens under som vi får njuta av. Jag försökte att fånga hur solen tände upp vågorna som slog mot stenarna, men min kamera är inte av den kalibern. Synd för det var helt fantastiskt att se och det varade endast någon minut.
Min anställning är slut för denna gång men jag hoppas ju att det kan finnas lite arbete för mig igen till hösten. Ganska hemskt att bli lämnad kvar hemma när de andra går till skola och jobb, och att söka jobb år efter år är mycket psykist nedbrytande. Blä.

När jag sa till min svägerska som gillar att shoppa, att hon kunde titta efter patch-worktyger nu när hon var i Las Vegas där allt är så billigt, så gjorde hon det ordenligt. Härliga färgstarka tyger som kommer att påminna om sommaren och rosor. Har lite planer på att sy ett täcke till soffan. Flera av kurskompisarna har sytt en så lättsydd och snabb modell som jag tror skulle passa hos mig.

JOBB

Kan man tänka sig, jag har fått ett jobb, om än tillfälligt. Lagerjobb i 1 vecka nu före semestern.
Det känns faktiskt inte så konstigt som man kanske kunde tro att göra sina matlådor,
passa tider och jäkta genom dagen. För min egen del känns det riktigt bra men jag hade mina funderingar på lille Albin, som varit den som gjort min vardag viktig.
Han tittar lite förvånade efter mig när jag säger hej då, till honom. Vi har ju varit ett radarpar i nästan 2 år nu och haft våra små uppdrag.
Fast lite positivt är det för han är mycket mer sällskaplig på kvällen än tidigare eftersom han kanske saknat sin matte. Även en hund saknar kanske inte kon förrän båset är tomt.
I kväll har vi varit och firat en söt 17-åring och Albin har varit hos sina båda hundtjejer och uppvaktat dem. Tyvärr är favoriten Wilma 11 år inte så frisk längre.

Vi kom på en riktig grillfest så här mitt i veckan. Broder G är så duktig vid grillen och E fixar det övriga, och det är inget som fattas.

Oanvänd cykel = oanvänd människa

Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse mellan min gamla cykel, 33 år, som är så fin eftersom den inte ha behövt att vara ute på vintern eller i dåligt väder överhuvud taget. Varje natt har den fått stå i garaget och därför har den inte fått några krämpor.
Detta apropå pensionsålderns höjning eftersom vi anses leva längre och är så pigga nu förtiden. Kan det vara så att de som slitit hårt med kroppen får en hel del skavanker och besvär med armar, ben och rygg?
Stressen är vår fiende nr 1 och den tycks de flesta känna av.
Jag tror inte det finns så många 78-79 åringar i Sverige som vill fortsätta att jobba, som de gubbarna från USA som förespråkade att få jobba så länge man vill.
Det var då som jag började tänka på min cykel som faktiskt inte har rullat så många mil under sina 33 år och är därför inte helt slutkörd ännu.



Måste få visa min nya sommarbag som jag sytt av mina gamla jeans och loppistyg.
Jag har fodrat kassen med en av mina gamla gardiner. Jag blev riktigt nöjd och glad att det blev så bra tillslut.

Vi behöver varandra

Precis som ett barn har sina favoritleksaker, har hundar det också. En av Albins bästa sak är golfbollar, men det är inte roligt att leka ensam. När vi kom hem från den soliga helgen nere vid kusten, där han träffade hundkompisen Nisse och busade med, så haltade han på morgonen när vi skulle gå ut. Ända tills han träffade sina kompisar här hemma, Maja och Theo, då gick det onda i benet över och har inte kommit tillbaka sedan. "Ta i trä."

Jag känner det likadant när min allra käraste syster blev plötsligt sjuk förra måndagen och hamnade på sjukhus. En propp i hjärnan slog sönder vår vardag. Alla dessa tankar om hur kommer det att gå, hur blir framtiden för henne går runt i hjärnan hela tiden. Nu ser det ut som skadan inte är helt katastrofal utan hon kan tillfriskna så småningom. Utan henne skulle mitt liv bli så mycket fattigare. Snart hoppas jag att hon är hemma igen.

Nu får jag bevis på näst intill varje dag på TV-nyheterna och i tidningar att äldre personer har svårt att komma tillbaka i arbetslivet. Jag tror att det är våra värderingar som är det största hindret. Kommer själv ihåg när jag för ca 13 år sedan skulle göra en operation och vara borta från arbetslivet i ca 6 veckor, tyckte att min vikarie på 64 år lät tokigt. Nu visade det sig att han var jätteduktig och kunnig, mycket bättre än alla de andra yngre "förmågorna" som passerade förbi. Så fel man kan ha.

Vårvindar friska och glatt humör

Upp i ottan och sedan skynda på för att vara klar för resan till Jönköping och sedan Hooks Herrgård med de äldre i vårt samhälle. Jag skulle också hämta mamma och se så hon var presentabel för dagen.
När vi kom tillbaka från morgonrundan jag och Albin såg jag att någon sökt mig på telefonen och jag kände att jag måste höra efter vem det kan vara.
Till min överraskning var det ett av våra äldreboende som undrade om bussen hämtade även hos dem eller om de skulle köra ner dem till bussen.
Vem? Vilka är det, fick jag fram. Jo, fem personer som satt resklara och väntade.
Lätt panik när det kom fram att ingen anmält dem. Ansvarig hade haft ledigt och ingen annan i personalen hade ringt.
Jag hade inte hjärta och säga annat än att det ordnar sig säkert med maten och i bussen finns det plats.
Tillslut kom vi iväg och mamma ombytt från gammal tunika från 80-talet till den nya söta jumpern och koftan som hängde i hennes garderob.


Sedan flöt det på riktigt bra och Fjällstugan är en fantastiskt fin och modern anläggning med utsikt ut över Vättern. Efter det körde bussen småvägar ner till Hooks Herrgård, men där blev det lite problem med en deltagare som ville åka hem istället för att gå in i byggnaden. Det slutade med att de fick in henne i hallen och där fick de sitta och äta. Inte så roligt precis.
Tack och lov gjorde mamma sitt yttersta och gick ner för en trappa för att vi sedan nere i en matsal alldeles vid sjökanten satt och njöt av den fina utsikten och den goda maten.
Tyvärr finns där ingen hiss och rullstolarna fick tas in från köksingången. Lite synd,men det är inte alltid lätt med tillgängligheten för personer som själva inte kan gå eller har andra handikapp.
Trots lite problem ibland en riktigt fin och härlig dag ute i friheten.

Trädgårdskurs och tovade tofflor

Nu är den mysiga och trevliga trädgårdskursen slut. Varje gång har vår "lärare G" gjort kaffe och frallor och bjudit oss på. Så gott att bli lite ompysslade ibland. Det har vi tyckt allihop. Jag vet inte hur mycket vi lärt oss men inspirerade har vi nog blivit allesammans. Det har mest handlat om blommor och han älskar blommor själv. Det kvittar nästan vilken fråga vi ställt så har han haft ett svar. Han har ett stort intresse och kunskap. Bilderna är från hans trädgård. Tyvärr glömde jag kameran vid den magnifika vårblomningen med ett helt hav av blommande nunneört och lökväxter.

En damm med guldfiskar som bor i dammen året om pryder sin plats.


Nu har jag fått mina tovade stövlar klara. Jag skall inviga dem framför TV:n nu någon kväll när det är ruggit väder. Det är roligt att sitta och sticka en stund och meditera lite för sig själv. Jag har hittat ett så snyggt mönster på en sjal att ha om axlarna på sommarkvällarna när man sitter ute.
Jag behöver nog börja snart om den skall bli klar till utesäsongen eftersom jultofflorna, ja de heter så, inte blev klara förrän i mitten på maj.

Bakslag

Att våren har gjort ett rejält bakslag är inte obekant för många av oss. Den där härliga värmen så tidigt var onaturligt. Värst är det för alla växter som drevs fram. De är inte så glada nu. Det är bara lökväxter som gillar kyla. Jag har inte fotograferat de stackarna ännu, fastän jag har en vinterjacka att ta på mig. Det skall bli nu när det är lite varmare ute igen.

Ett annat bakslag var på RK:s kompisgrupp. Det har tydligen utlovats ett läger på Gotland i juni och en av ledarna hos oss var väldigt intresserad att åka. Det var fyra av deltagarna som anmält sig, men ansvarig hos oss avblåste det hela och det blir inget läger för vår grupp. Till följd av detta hoppade den ledaren av så jag och I fick ta avslutningen i går. Det kom fem deltagare igår, jag antar att det var de som inte anmält sig till lägret och vi hade riktigt roligt tillsammans ändå. Först lite glasstårta och måla och pynta sina naglar (ja, de älskar det) och sedan iväg för att spela minigolf. Stämningen var på topp.
Flera av flickorna hoppades på en fortsättning efter sommaren och det kändes ju bra för oss eftersom det blev ett lite snörpligt slut.
Däremot är golfbanorna inte för roliga. Ett perfekt läge i samhället som det kunde göras mycket mer utav. Kanske ett projekt för Samhällsföreningen? Inte bara lägga oss i infrastrukturen. Där har vi inte mycket att säga till om.