Det hjärtat är fullt utav

Hjärtan på tråd. Ja, så heter denna löpare som blivit klar precis till Alla Hjärtans Dag. Egentligen är det en julduk och den hade jag tänkt skulle vara klar till jul. Men så blev det inte. Jag tycker faktiskt att den är ännu finare i verkligheten, och jag känner mig ganska nöjd med den.



Vilka skall inte vara med på detta inlägg om inte mina två hjärtegryn. Hur jag än smyger när jag skall fota så håller Albin koll på vad jag gör. Konrad sover så tryggt, när han kryper tätt intill sin goe kompis och mentor. Bättre kan man inte ha det som liten hund än att få sova bredvid sin bäste vän.

Växlande molnighet

Nu tar jag det roliga först och det är ju mina små hundar. Konrad har fått likadant täcke som Albin för att möta kylan. De är ju hur fina som helst, men Konrad säger att han kan varken gå eller springa med ett täcke på sig. Fast han vänjer sig väl med tiden. Ibland glömmer han av det och då går det riktigt bra.

Roligt och fint var också gårdagens Musikcafé med Lill Lindfors och Jönköpings Sinfonietta i konsertsalen i Gislaved. Poesi, musik och sång med temat Edith Södergran och Eeva Kilpis dikter och liv. Så fint och vackert. Det stannade kvar en känsla av värme och renhet i mitt bröst. Stanna länge, tack.



Jag har försökt att hitta ett arbete genom kontakter, men det är inget som är alls säkert och jag har sökt sommarjobb. Mer kan jag inte göra för tillfället.
Jag tillhör ju köttberget eller proppen Orvar som vissa önskat de senaste åren skall försvinna från arbetslivet och kanske också från själva livet. Ungdomsarbetslösheten är skrämmande stor och jag blir påverkad av allt jag läser och ser om detta. Naturligtvis tycker ju jag att lägg allt krut på ungdomen och låt en snart pensionerad människa få vara ifred från de mest fantasifyllda projekten. Fel av mig har jag förstått.

Mörka moln

Ibland strular det till sig ordentligt. Åtminstone känner jag det så. Den där otäcka känslan i magen som man får när man är rädd och osäker infann sig vid 4-tiden idag på morgonen. Det är säkert mitt eget fel eftersom gårdagens möte på AF inte följde de vanliga rutinerna. Just nu är det stiltje på arbetsmarknaden och jag har ju varit med ett tag nu och känner igen det. Kunde jag bara varit tyst och jamsat med så hade jag säkert mått bättre men jag kände att jag måste säga min åsikt om det som jag finner är meningslöst. Tyvärr vågar jag inte skriva ens här vad som är viktigast hos AF och vad jag tycker är viktigast. Jag kan inte hjälpa att jag känner som om ett stort svart moln svävar över mitt huvud.
Jag tillhör ju snart,om 8 mån, en annan grupp i samhället som kallas pensionärer. Vad jag förstått så blir man inte det så där hux flux, utan det är ett väldigt sökande innan det är beviljas. Jag skall sätta igång med det så fort som möjligt. Någonstans måste jag väl passa in där jag kan få min försörjning.



Det finns ju som tur är också glädjeämnen i mitt liv och för mig, världens goaste hundar, gör att jag skall kämpa på med de trista problemen.
Ibland skingras molnen och solen börja åter lysa. Jag vill inte tro något annat.

Gamla året ut - det nya 2012 in.

Nu har åter ett år passerat. Ute i världen har hänt många stora katastrofer som vi små människor försöker att klara av, förstå och ta oss igenom. Jag själv har varit förskonad från någon större tragedi.

Ja, ja en bil fick se sitt avslut hos mig, men det kan inte klassas som någon värre händelse, och en ny bil har tagit den gamles plats. Visserligen kostar det och jag är ju fortfarande arbetslös, men en bil behöver jag om jag skulle få något arbete igen.

Fast visst har jag jobbat mer detta året än förra året, då det var 0 dagar. I år har jag haft arbete i nästan 2 månader. Jag är nöjd och hoppas på fler chanser till arbete.



Vem skall ligga i denna lilla säng? Det får bli det nya årets händelse.

Nu önskar jag alla ett GOTT NYTT ÅR med många trevliga händelser.

Decembermörker med änglaljus

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Då måste jag nog ha det för oj vad tiden rusar på. Den roliga lapptäckskursen är slut och mitt täcke blev färdigt till sist. Jag vet inte för tillfället vad det passar bäst, jag får väl flytta runt det lite.

Tillsammans med en fullsatt kyrka avnjöt jag igår årets julkonsert av Änglaljus. Härliga julsånger och roliga nya julsånger och så en helt fantastisk sång ur Fantomen på Operan framförd av Johan Kluge och den söta Jenny Lindstipendiaten 2009 Eva-Lotta eller kanske heter hon Anna-Lotta. Jag satt med ett saligt leende i ansiktet och bara njöt av deras röster som fyllde hela kyrkan. Sara Vargas medverkade med sina tankvärda och gripande sånger och allt detta gjorde att mitt huvud var fyllt med sånger när jag kommit hem och lagt mig för att sova.

På något sätt lyckades jag slappna av och somna och det var tur för idag skulle jag åka och jobba. Ja, jag skall jobba fram till jul nu på samma ställe som jag varit på ett par gånger tidigare i år. Det känns bra.



Häromdagen fick jag sätta igång med ett nytt brödbak, surdeg naturligtvis, eftersom det förra baket gick till Röda Korsets brödlotteri. Den skyltsöndagen behöver inte upprepas. Vilket förskräckligt väder med regn och blåst. Efter allt arbete vi haft med tält och få allt till torget fick vi packa ihop ganska omgående och köra bort till Kupan för att där sälja lotterna. Det gick faktiskt riktigt bra. På natten blåste tältet sönder och har nu hamnat på soptippen. Det blir inget mer tält utan nu skall julmarknaden vara på Kupan. Rätt skönt tycker jag och många med mig.

Nya kvastar sopar bäst

Oj, det var länge sedan jag skrev sist. Jag har varit fullt sysselsatt att skriva jobbansökningar, för nu börjar det snart brinna i knutarna om jag skall hinna få något jobb innan jag går i pension. Jag har nu 10 månader kvar till dess. Jag har fått en ny handläggare som hittat många lämpliga jobb till mig. Nu gäller det om arbetsgivarna också tycker likadant. Det är liksom där avgörandet görs.







Fast ett jobb hade jag kunnat få som jag själv hittat, och det var som tidningsutdelare. Jag fick till och med följa med ut på en tur på tisdagsmorgonen.
Jag steg upp klockan tre och klädde mig varmt för det var -6 gr ute. Sedan cyklade vi iväg ut på rundan. Det var många tankar som gick genom mitt huvud, som så folktomt och mörkt det är i alla hus och inte kändes det precis så socialt.
Jag sov på saken men ringde och sa att det tyvärr inte var något för mig eftersom det innebär att jobba varje lördagsmorgon och så påminde tjejen som skall sluta mig om alla oskottade vägar när snön vräker ner. Så finns det också en annan sak som att jag känner att jag inte har samma balans som förr. Det är svårt att cykla med en tungt lastad cykel på smala trottoarer och över höga kanter.

Men visst finns det glädjeämnen i livet också. Såsom sykompisen M:s valpar, fem små pipande underverk som äter och växer så det knakar, och ute på gården står min Ford och väntar på mig. Vi har nu hunnit att bekanta oss med varandra. Det är så roligt att köra den och pigg är den också. Bäst att hålla ett öga på hastighetsmätaren.

Knepig badkasse

Ja, så är ännu ett arbete klart. Den är tänkt som bad eller träningskasse för någon liten utövare. Egentligen finns det en adresslapp på denna kasse, men jag vet inte ännu var den hamnar. Jag har ju några stycken att fråga, och om ingen gillar den, får den stanna hos mig.
Det var bland det bästa jag gjort att börja sy lapptäcksarbeten. Det är så roligt.

När det är min tur att köra till kursen nästa gång, kan vi åka i min nya bil.
Om ca en vecka kan jag hämta den. Jag tänker och längtar efter den varje dag.

Nu börja det dra ihop sig till julmarkand och Lucia. Allt hänger lite löst för tillfället, men jag säger som optimisten, det ordnar sig säkert.

Täcke sytt av lappar och kärlek

Ibland får jag en sådan där energiexplosion. Det bara bubblade upp idéer och önskningar att sy än det ena och än det andra när lapptäckskursen startade i höstas. Jag började på fyra arbeten samtidigt, men det som kändes så där extra jätteviktigt var täcket till Albin.

Nu är det färdigt och Albin provligger och en stund senare sov och snarkade han.
Jag har gjort åt alla barnsliga motivlappar som jag köpt och tänkt att använda till barnbarnen, men jag vet nu att de hunnit att växa ifrån sådana motiv.
Konstigt, själv tror jag att jag aldrig blir för stor för nallemotiv och andra små gosiga figurer.

Stilla vardagslunk

För tillfället tycker jag att allt tassar på i sina vanliga gamla spår. Röda Korset och Kupan. Det var riktigt roligt där vid förra säljdagen. Jag passade på att damma lite på möblerna, det behövdes, och då går tiden fortare. Vi sålde också riktigt bra den eftermiddagen och då känns det alltid bra.

Hälsa på mamma och göra lite små ärenden åt henne. Det är alltid uppskattat men det är alltid det där omtalade dåliga samvetet när det gäller gamla föräldrar. Tiden hon får blir så begränsad.

Lite löv måste också räffsas upp. Jag gick ut i det vackra vädret en stund och fick ihop tre säckar. Det fick räcka för denna gång. Albin gjorde mig sällskap och då blir det så där extra mysigt i min trädgård.

Sedan har jag ju mina lappar. Det är roligt. Jag har flera arbeten på gång samtidigt. Jo,ibland bubblar kreativiteten över. Två är nästan färdiga och dom kommer jag snart att kunna visa upp för världen.

Så är min vardag, inget speciellt spännande, men om något skulle inträffa, oj vad jag skulle sakna det gamla vanliga lunket.

En älskad plåtvän

Fy, så tråkigt det är nu. Inte kunde jag tro att det var sista resan tillsammans med mig, den morgonen när vi skulle på lapptäckskurs. Bilen spann så fint när den plötsligt tappade kraften och slutligen stannade vid vägkanten.
Det var allvarliga fel, kamremmen hade gått av och därmed blev ventiler och topplocket skadat. Så har jag fått det förklarat för mig och också fått veta att det skulle bli mycket dyrt att reparera den.

Nu återstod endast att försöka att sälja den. Blocket, kanske kan fungera. Jag brukar inte att hålla till där, men nu är jag insatt i det hela. På tre dagar var den såld, inte för det priset som jag tyckte, utan för halva priset. För rätt pris kan man säkert sälja det mesta.

Håhåjaja, det är ju bara en liten ful bil, men tomt och trist är det nog lite ändå.
Vi har haft mycket roligt tillsammans.

Färdigjobbat för denna gång

Nu har jag jobbat färdigt för denna gång. Det kändes lite konstigt idag att inte ge sig iväg igen. Jag visste ju att det bara skulle vara i fem veckor och så blev det endast fyra. Det har fungerat bra fast bilen behagade att lägga av efter 1,5 vecka.
Vi fick låna en bil av en kompis till H så han kunde åka hem på middagen till Albin.

Konstigt att det blir samma process som startar när man skall lämna något mot sin egen önskan. Ett slags sorg och vemod. Jag får nu försöka att ta fatt i min tidigare vardag. Jag hade ju byggt upp en ny tillvaro. En ganska kreativ sådan, tycker jag själv, så inte får jag gå och gräva ner mig som stackars Tiger i ett avlägset hörn av tillvaron.
Livet är för fantastiskt för att inte ta del av det.

Lappar i mängd och solsken

Tänk att det kunde bli en så härligt solig dag när jag och sykompisen M styrde kosan mot Rosenbol. Där var en utställning med Sol-Britts alla verk. Hon är en naturbegåvning som skapar sina mönster själv och sedan syr dem till underbara konstverk. Det är hon som gjort duken som jag visar längst ner. Det mönstret har hon sytt till TV4:s nyhetsmorgon och löparen

har legat på deras bord senaste veckan. Tyvärr kan jag inte visa mer från hennes utställning eftersom vi inte fick fotografera där.

Därefter for vi vidare till Allbo. Där var utställningen som vanligt uppe på logen.
Mycket folk och många köpte både mönster och tyger till nya arbeten. Det är en härlig hobby och idéerna tar aldrig slut.
Den påskduk som jag sydde i grönt fanns med på utställningen i helt andra tyger. Samma mönster men ändå så olika. Man sätter sin egen prägling på alstret och skapar något helt individuellt.

Två små pojkar tyckte att den gamla kärran och alla täcken var bra att springa omkring och gömma sig bakom. De blev inte långvariga på utställningen innan de blev infångade av sin mamma och fick springa ut i solskenet istället.

Sol-Britts liljeduk fanns med på utställningen och det hördes från flera håll, så fin den är, den måste jag sy.
Efter all inspiration var det gott med fika nere vid Nissan. Så härligt att sitta där i solskenet och titta på vattnet som glider förbi. Det är så mysigt där. Till och med höns fanns det i år i hönsgården och ett utedass med gamla kungabilder på väggarna.

28-timmars dygn

Nej inte har dygnet blivit längre bara för att vi människor har fått så mycket att sysselsätta oss med. Man hinner helt enkelt inte med allt det som man vill göra.
Jag försöker att stanna upp ibland och tänka efter om jag verkligen behöver göra alla aktiviteter som dyker upp.

En av mina aktiviteter som jag gick med i när jag blev arbetslös var Samhällsföreningen. Min uppfattning om vad föreningen sysslade med stämde inte med verkligheten. Jag hade, tyckte jag själv, flera idéer om vad föreningen skulle arbeta med, för att få ett trevligare samhälle.
Tyvärr verkar det som föreningen för tillfället har gått i ide. Vet inte om den uppstår igen.

Däremot Röda Korset fungerar fortfarande även om det skulle behövas fler unga medlemmar. Det finns fullt med uppgifter men inte alltid någon som vill eller orkar utföra dem.
Vid gårdagens styrelsemöte kom det fram en hel del nya idéer. Vi får se om det blir något utav det. Är alltid kul med nytänk.

Så har det hänt igen. Jag skall jobba ett tag, ett vikariat på 5 veckor. Det blir på samma företag som jag var på veckan före semestern. Jag håller på att ladda både mentalt och praktiskt inför den perioden. Hoppas att det kommer att fungera bra.

Tacksam

Visst är det så att jag känner mig ratad och inte behövd längre men jag kan inte, tack och lov, vara deppig för länge. Det är även det en gåva att kunna hitta meningen med livet igen.
Mamma som inte har så mycket kvar av egen förmåga längre, säger att varje dag hon kan stiga upp och ta sin rollator och gå ut i köket och äta sin frukost vid bordet är hon så tacksam.
För vem har sagt att just jag skall ha solsken och lycka på färden? Evert Taubes visa är något som finns kvar i minnets hemliga vrå på henne och ur den får jag då och då en liten strof.
Så, go on, så länge skutan kan gå så länge hjärtat kan slå....
Vad kan man mer begära?

Dystra tankar inför hösten.

Semestern är slut, eller har jag som arbetslös egentligen haft semester. Jag har ju det så bra varje dag enligt en del personer. Bara tar det lugnt och glider fram i tillvaron.
Visst det är så "roligt" att söka jobb år efter år och aldrig komma i fråga. Det går inte komma ifrån att det tar på självförtroendet.
Skall jag ge upp och ta enklaste vägen ur det och gå i pension?
Då infinner sig frågan: varför får vi penson? Jo, för att man inte orkar jobba längre. Eller har jag förstått det fel? Orkar inte jag? Jo, det gör jag säkert.
Kanske är det bra att ha pension om man har någon att dela ledigheten med, men att gå ensam hemma dag efter dag utan någon att prata och skratta tillsammans med är pest vissa dagar.
En dag i taget igen.