28-timmars dygn

Nej inte har dygnet blivit längre bara för att vi människor har fått så mycket att sysselsätta oss med. Man hinner helt enkelt inte med allt det som man vill göra.
Jag försöker att stanna upp ibland och tänka efter om jag verkligen behöver göra alla aktiviteter som dyker upp.

En av mina aktiviteter som jag gick med i när jag blev arbetslös var Samhällsföreningen. Min uppfattning om vad föreningen sysslade med stämde inte med verkligheten. Jag hade, tyckte jag själv, flera idéer om vad föreningen skulle arbeta med, för att få ett trevligare samhälle.
Tyvärr verkar det som föreningen för tillfället har gått i ide. Vet inte om den uppstår igen.

Däremot Röda Korset fungerar fortfarande även om det skulle behövas fler unga medlemmar. Det finns fullt med uppgifter men inte alltid någon som vill eller orkar utföra dem.
Vid gårdagens styrelsemöte kom det fram en hel del nya idéer. Vi får se om det blir något utav det. Är alltid kul med nytänk.

Så har det hänt igen. Jag skall jobba ett tag, ett vikariat på 5 veckor. Det blir på samma företag som jag var på veckan före semestern. Jag håller på att ladda både mentalt och praktiskt inför den perioden. Hoppas att det kommer att fungera bra.

Tacksam

Visst är det så att jag känner mig ratad och inte behövd längre men jag kan inte, tack och lov, vara deppig för länge. Det är även det en gåva att kunna hitta meningen med livet igen.
Mamma som inte har så mycket kvar av egen förmåga längre, säger att varje dag hon kan stiga upp och ta sin rollator och gå ut i köket och äta sin frukost vid bordet är hon så tacksam.
För vem har sagt att just jag skall ha solsken och lycka på färden? Evert Taubes visa är något som finns kvar i minnets hemliga vrå på henne och ur den får jag då och då en liten strof.
Så, go on, så länge skutan kan gå så länge hjärtat kan slå....
Vad kan man mer begära?

Dystra tankar inför hösten.

Semestern är slut, eller har jag som arbetslös egentligen haft semester. Jag har ju det så bra varje dag enligt en del personer. Bara tar det lugnt och glider fram i tillvaron.
Visst det är så "roligt" att söka jobb år efter år och aldrig komma i fråga. Det går inte komma ifrån att det tar på självförtroendet.
Skall jag ge upp och ta enklaste vägen ur det och gå i pension?
Då infinner sig frågan: varför får vi penson? Jo, för att man inte orkar jobba längre. Eller har jag förstått det fel? Orkar inte jag? Jo, det gör jag säkert.
Kanske är det bra att ha pension om man har någon att dela ledigheten med, men att gå ensam hemma dag efter dag utan någon att prata och skratta tillsammans med är pest vissa dagar.
En dag i taget igen.

Gränna och Visingsö

Det är nu nio år sedan vi besökte Gränna och deras camping. Den gången skulle vi bara stanna 1 natt men det blev tre nätter, precis som denna gång. Då var campingen mycket sliten men nu är det nytt stort fräscht servicehus och nya gräsmattor att campa på.
Det har inte blivit mindre med gäster sedan sist, det syns att det hjälper att satsa och göra orten attraktiv och gästvänlig. Något för Anderstorp att ta efter. De har ju för sig att det skall komma turister dit. Då får de nog lägga på några extra strå.

Ett besök och en tur med remmalagen på det sköna Visingsö var fint denna soliga härliga dag. Albin tyckte visserligen att han kunde springa bredvid istället för att åka med, men hemresan efter att vi köpt glass vid stoppet vid "kyrkan" gick bättre.
Tillbaka i hamnen köpte vid tunnbrödsrullar med sikröra som vi delade med oss av till Albin och sedan så strosade vi runt en stund och hittade också ett bra badställe till den varma lätt uppstressade hundstackaren. Nu blev allting mycket bättre igen.

Nu har snart mörkret sänkt sig över Vättern och jag har hunnit med en tur upp till stan och köpt ett litet lager med polkagrisar. Det är meningen att de skall räcka till långt framåt jul. Tro det den som vill.

Havet i mitt sinne

Så fort en vecka försvinner och särskilt när man bjuds på vackert väder i en skön natur. Jag kunde inte se mig mätt på havet, öarna och båtlivet. Havet skiftade i färg från blått, grönt och silvergrått. Gudomligt vackert. Jag vill hålla kvar bilderna i minnet så länge som möjligt.

Jag kan inte bara betrakta havet, jag måste också känna på det. För att slippa stå bland alla barn och schåpa mig tog jag stegen från badbryggan och simmade in till stranden. Först isbitar runt benen men ju närmare stranden jag kom desto bättre blev det. HÄRLIGT.

Eftersom det är Caravan Clubs egna badvik så ordnades det aktiviteter för barnen som t.ex sandslottstävling. En timme hade de tävlande på sig för att bygga sitt bidrag.
Det var många kul idéer. Jag gillade sköldpaddan, men det blev den lilla sjöjungfrun som vann. Stark bedrift av den lilla flickan att sitta still med benen i den kalla sanden i en timma.