Ibland strular det till sig ordentligt. Åtminstone känner jag det så. Den där otäcka känslan i magen som man får när man är rädd och osäker infann sig vid 4-tiden idag på morgonen. Det är säkert mitt eget fel eftersom gårdagens möte på AF inte följde de vanliga rutinerna. Just nu är det stiltje på arbetsmarknaden och jag har ju varit med ett tag nu och känner igen det. Kunde jag bara varit tyst och jamsat med så hade jag säkert mått bättre men jag kände att jag måste säga min åsikt om det som jag finner är meningslöst. Tyvärr vågar jag inte skriva ens här vad som är viktigast hos AF och vad jag tycker är viktigast. Jag kan inte hjälpa att jag känner som om ett stort svart moln svävar över mitt huvud.
Jag tillhör ju snart,om 8 mån, en annan grupp i samhället som kallas pensionärer. Vad jag förstått så blir man inte det så där hux flux, utan det är ett väldigt sökande innan det är beviljas. Jag skall sätta igång med det så fort som möjligt. Någonstans måste jag väl passa in där jag kan få min försörjning.
Det finns ju som tur är också glädjeämnen i mitt liv och för mig, världens goaste hundar, gör att jag skall kämpa på med de trista problemen.
Ibland skingras molnen och solen börja åter lysa. Jag vill inte tro något annat.
